Gammal kärlek rostar aldrig?
Satt och rensade mina gamla papper, en blandning av dikter, klotter, brev, och texter. Hittade gamla kärleks dikter från förr, ett stygn i hjärtat, man minns inte hur det var, hur man var själv som person. Jag har endast de gulande bladen som bevis. Många tårar som runnit genom åren av brustet hjärta, oförstående känslor och känslokalla pojkar. Jag inser hur mycket jag sökte kärleken blev förblindad, sårad, stött och lämnad ensam. Att de har påverkat mig än idag är ett faktum, men det är givetvis annat också, som att känna mig sviken av min far, bråka med min mor, känna mig allmänt vilsen i livet. Kanske fanns det ingen som lyssnade. Att någon lyssnar är oerhört viktigt för alla människor, genom svåra tider genom glada, man vill dela med sig sina innersta känslor man vill höra varma berörande ord man vill att någon åtminstonde försöker förstå.
Jag genom gick som så många andra sedvanliga kriser i mina ungdomsår, men den grundläggande faktorn som jag ser är att jag verkligen sökte bekräftelse hos killar, hoppade mellan olika i hopp om att den näste skulle kunna älska mig. Och på såvis skrämde jag med all säkerhet bort dem. När jag äntligen hittade min första fina kärlek satte jag honom på prov först, men endast en osäkerhetsakt från mig, det höll på att kosta att mista honom. Vi hade det rätt bra vi två, tills en dag han gör det som han absolut inte skulle kunna göra enligt honom själv. Det sveket kommer att följa mig i många år till och frågan är om jag någonsin kunnat förlåta och glömma?
Tiden därefter var återigen ett ständigt sökande efter bekräftelse, och då jag nosade på något som skulle kunna utvecklats till kärlek var jag snabb och fördömma sen förlora.
Jag tappade bort mig själv under alla dessa år och hoppet om att finna blev en ständig jakt utan bete. Jag kan såhär i efterhand bli arg att jag aldrig insåg mönstret men jag vet också att man inte kan se i nuet utan endast efteråt.
Utan mina texter och dikter skulle jag nog inte ha ett hum om hur det faktiskt var, och kanske är det dumt att läsa och minnas men för mig är det en lärdom. Jag ser också de bra sakerna som hänt och allt handlar inte om att hitta kärleken utan först måste jag hitta mig själv, det har jag kommit på väldigt god väg att göra. Livet är en bergochdalbana och även om det inte känns som nio årsen var så länge sen så har mycket hänt och jag har vuxit.
Jag trivs mycket bättre med mg själv idag, jag umgås med människor som gör mig glad och som lyssnar.
Och kanske har jag tillochmed hittat kärleken, för det känns helt annorlunda jag tror det känns som det borde göra egentligen. Kanske har jag bara vuxit upp.
